Winehouse

Jag kan inte sluta lyssna på låten, nu sitter den fast i mitt huvud precis som förr. Den sitter fast där precis som den gjorde för ungefär 10 månader sedan. I skolan pratade du&jag inte alls med varandra. Jag brukar inte vara den som inte vågar börja prata med folk, jag försökte prata lite med dig, men du tog inte åt dig. Vi blev skitbra kompisar, jag älskade att prata med dig. Vi pratade på msn varje dag, vi skrev massa konstiga saker till varandra. Jag kommer ihåg en gång när jag var och dansade och den enda jag ville hem till var min dator, och msn, för att se ifall du var inne. Ibland på helgerna när jag inte var ute så satt vi och pratade, och vi kunde prata hur jävla länge som helst. Sen i skolan så var vi lika blyga för varandra igen, och vi pratade inte för ens vi kom hem, och det var det roligaste, jag satt och skrattade framför skärmen och tyckte att jag själv var hur dum som helst som satt och skrattade åt dig, fast du var på ett helt annat ställe. Efter ett tag när vi hade varit kompisar ett tag, så kände jag att när jag pratade med dig i skolan så kände jag mig sjukt nervös, och när vi ändå kommit så nära varandra, varför kände jag mig då så himla nervös? Mjo, det pirrade som fan i magen varje gång jag pratade med dig. När vi satt barnvakt ville jag bara vara dig nära hela tiden, och jag ville inte att du skulle åka hem. Jag hade alltid så jävla skoj med dig. Det kändes så underbart att prata med dig, varje dag.  Sen när vi började prata i telefon, första gången var riktigt skrämmande, jag darrade som fan, sen när jag hörde din röst, jag blev ganska lättnad, jag tänkte "det är ju calle", men det pirrade som fan i magen då också, och jag visste att jag inte kände som en kompis relation till honom längre.  Nu har det gått 7 månader och visst, för 7 månader var allting perfekt, vi var nästan varje dag, och det enda jag ville var att träffa dig, jag sket nästan i alla mina kompisar, men det gör man väll när man är nykär inte sant? Men nu, va är det som hänt nu? Varför kan inte känslan vara som förr? Varför känner jag inte att du vill träffa mig när jag vill träffa dig? Det känns som att vissa saker är viktigare än mig ibland? Allt känns sjukt fel. Och jag vill bara att det ska bli som förr, kanske inte som förr, men jag vill bara att vi ska älska varandra lika mycket som innan. Precis som i början, jag vill att vi ska börja om, jag vill att det ska vara som början. Vi har båda gjort misstag, men vi har bett om ursäkt och båda försöker. Jag vill att allt ska bli bra, för jag älskar dig så jävla mycket, men just nu är jag osäker. Jag gör allt för dig. Du vet att jag tycker att dina päron är skit, och jag tycker dem behandlar dig som skit, du vet att jag skulle vilja skälla ut dem båda två. För jag tycker att det är orättvisa och bara så konstiga. Jag vill att du ska vara lycklig. Jag hoppas innerligt att du är det, men jag vet att du inte är det. För jag är inte lycklig, för jag märker att du inte är det. vad ska jag göra?

I'm scared

Omfg, den människan borde faktiskt ta och skaffa sig ett liv, börja banta, noppa ögonbrynen, noppa näshåren, köpa nya kläder, klippa håret & börja tvätta håret för det första. För det är så patetiskt, bara för han är så äcklig och inte kan få ett eget liv, inte ens en tjej =/ Fast det är inte konstigt att han inte kan få en tjej iof .  Du har förstört en del, och nästa gång du störar dig så kommer jag fan lappa till dig, jag kommer få skiten för det, men jag bryr mig inte, du ska fan inte hålla på med mig. Och jag tänker fan inte ignorera det, för du kan inte sluta, du är störd du behöver hjälp. Ibland är du hur rolig som helst, ibland är du bara för invalid =) tyvärr.

Igår hade jag och älsklingen 7 månader men vi bååda glömde det typ, haha kanske var för bakis för att komma ihåg det =) haha, men ja jag kom på det iallafall =) JAG, kom ihåg det <3  Har varit ganska mycket bråk idag, och jag kan säga att jag orkar inte hålla på så längre, jag orkar inte. blir det ingen bättring så drar jag. Om jag kan, jag kanske vill men det är inte säkert att jag kan =/  Älskar dig och jag vill att det ska funka, men jag försöker göra så att inte andra personer ska förstöra mellan oss, men ja vill du det så varsegod, du har inte visat någon motvilja hittils så det är kanske dags att visa det. Du bör göra det <3

Mjo, det kan man väll säga att jag är, och jag vet inte vad jag ska göra åt det. När man oftast annars är beroende av en drog och man känner att man börjar  bli alldeles för mycket, då lägger man av. Men vadå jag kan inte lägga av? Det skulle innebära att göra slut? Men jag får ju försöka lägga band på mig själv. Men är det konstigt att man vill vara med den personen som gör en till den lyckligaste i hela världen & som älskar en, är det så konstigt att man vill umgås med den personen hela tiden, nej? Jag tycker iallafall inte det, men om han inte samtycker blir det svårt. Jag känner att jag är för beroende, paus funkar inte, göra slut vill jag inte. Jag vill bara inte vara så beroende, speciellt inte när han inte är beroende själv. Detta är otroligt jobbigt, speciellt när pappa drog upp en sak, jag har sagt att jag inte vet vad jag vill göra, men samtidigt finns det mycket jag vill göra efter skolan, men jag kommer inte våga göra det, för jag kommer förlora både pojkvän & kompisar. åh nej, pojkvänner väntar aldrig på sin flickvän om hon reser bort typ längre än 2 månader, så det funkar inte så. Men om han åker bort, lumpen t.e.x så kan jag vänta hur länge som helst, han kommer ändå kanske hem på helgerna, men om man ska utomlands o jobba så är man borta den tid man är, och då funkar det inte så jävla bra. Jag är beroende, och jag vet att han inte är det. Men va gör man? Det blir inte alltid som man tänkt sig & vill ha det. Det är farligt att bli för beroende av en människa, speciellt när det inte känns som om den personen är lika beroende själv, eller ifall man nu skulle bli sårad, blir det tusen gånger värre än om man inte skulle vara beroende. Det kanske är det folk försöker säga en hela tiden, att bli inte för beroende, älska inte någon för mycket.

va gör man? eller så är det bara jag som är så jävla beroende av någon i hela världen .

Vad gör man om man tvivlar på alllt i världen? Vad gör man om man är osäker på sig själv & andra? Det finns inte mycket man kan göra, man oroar sig, men ingen håller med. Jag håller på att bli galen.

Jag älskar honom så jävla mycket, han är det nästa som hänt mig på så jävla länge. Jag vill ha kvar honom, jag vill inte förlora honom, är det en tjej som ens kollar på honom så har jag lust att döda den personen. Ingen ska ens  få försöka ta honom ifrån mig, för han är min & han gör mig lyckligast i världen. Han är det vackraste jag vet, det finaste jag vet, den snällaste jag vet, den sexigaste jag vet, den underbaraste personen i hela världen. Nu ska jag till honom =)

"Life is like a pizza, you always get back to were you began, and you can choose between many pizza's & you can decide which pizza you want "



Det är bäst att kolla på sjunde himlen, de säger så smarta saker i den serien =) Livet är som en pizza, man kommer alltid tillbaka där man började, det finns olika varianter & du kan alltid välja själv vilken variant du själv vill ha. Det är ju sant, oftast kommer man tillbaka där man började, iallafall någon gång i livet, sen kan man ju välja olika vägar att gå i livet & man kan välja själv vilken väg man ska ta =) skitnajs! Snart kommer älsklingen hit, och även ifall jag träffade honom för några timmar sedan, så saknar jag honom otroligt mycket <3

Den 5 november, jadå, nu har jag varit sjuk riktigt länge. Och under denna tiden har jag nog aldrig känt mig så ensam, det är sjukt, jag har gråtit flera gånger av att jag känt mig ensam & oälskad, allt för att pappa varit på Teneriffa, och alla andra i skolan när jag legat hemma och tyckt synd om mig själv. Lungingflammation, det har inte varit det roligaste, strepsils, hostmedicin & antibiotika är allt som hjälpt. Lite enchinagard & ipren har väll också hjälpt. Men nu mår jag iallafall mycket bättre, bara det att jag inte ens vill tänka på de barn som är mobbade och inte har några kompisar, det är ju fan hemskt. Okey, det är nog annorlundare ifall man alltid har kompisar runt om sig, och alltid familjen där, men om man alltid varit ensam, eller ja varit ensam en längre period, så är det nog inte samma sak, men nu vet jag iallafall hur det känns, och det var hemskt. Calle har varit en ängel nu när jag varit sjuk, han har gjort så mycket för mig, älskar honom så jävla mycket. Jag tror han älskar mig också, får hoppas på det, bara det att jag har alldeles för mycket tankar i huvudet. Vi är trots allt 17 år, och ibland känns det som om det bara är jag som tror på tonårskärlek, att det kan hålla hur länge som helst, jag hoppas inte bara det är jag, jag har redan varit med om så många förhållande o shit, så jag orkar inte med, jag älskar Calle, och vill leva med honom. Men har han levt färdigt sina ungdomsår? Det låter dumt, men har han det. Han kanske vill uppleva mer saker som jag gjort, jag vet att jag gjort & upplevt mer än honom, och vissa saker ångrar jag ganska mycket, men jag vet ju inte ifall han vill leva med mig resten av sitt liv? Jag är rädd. Mitt hjärta tillhör honom, jag är också rädd för att han inte vågar göra slut, jag har gråtit flera kvällar i rad, jag drömmer konstiga drömmar om vad som kan hända, jag får konstiga tankar i huvudet, jag tvivlar =/  Tyra Banks handlade om ärlighet idag, ifall man vågar göra slut med sin pojkvän/flickvän, ifall dom varje dag berättar att dom älskar en, då blir det svårare att göra slut, och man drar ut på det, och man plågar sig själv under en längre tid. Jag vill inte att det ska vara så, jag vill inte att han ska såra mig, jag vet inte vad jag skulle ta mig till ifall han skulle såra mig! Under denna tiden har jag haft så konstiga tankar i huvudet så jag blir helt yr, det känns som man inte räcker till, det känns som om man inte ger allt, det känns som inte calle får allt han vill ha, det känns som inte jag kan ge honom allt han vill ha. Han kanske behöver någon annan som ger honom allt han vill ha, han kanske behöver någon som inte berättar att hon älskar honom varje dag, så det blir lättare för honom att göra slut? Äsch, vilka tankar. Jag älskar min ängel överallt annat på denna jord, jag vet inte vad jag skulle gjort utan honom, han betyder allt för mig.


Det är sånt som kanske skulle få honom att vänta ännu längre att göra slut, snälla älskling, såra inte mig! Om du inte tycker att vi passar säg det direkt, för jag vill verkligen detta, jag vill inte leva med någon annan för jag tror inte någon annan kan göra mig så lycklig som du gör. Jag vill bara få bort tankarna.. hur?