Winehouse

Jag kan inte sluta lyssna på låten, nu sitter den fast i mitt huvud precis som förr. Den sitter fast där precis som den gjorde för ungefär 10 månader sedan. I skolan pratade du&jag inte alls med varandra. Jag brukar inte vara den som inte vågar börja prata med folk, jag försökte prata lite med dig, men du tog inte åt dig. Vi blev skitbra kompisar, jag älskade att prata med dig. Vi pratade på msn varje dag, vi skrev massa konstiga saker till varandra. Jag kommer ihåg en gång när jag var och dansade och den enda jag ville hem till var min dator, och msn, för att se ifall du var inne. Ibland på helgerna när jag inte var ute så satt vi och pratade, och vi kunde prata hur jävla länge som helst. Sen i skolan så var vi lika blyga för varandra igen, och vi pratade inte för ens vi kom hem, och det var det roligaste, jag satt och skrattade framför skärmen och tyckte att jag själv var hur dum som helst som satt och skrattade åt dig, fast du var på ett helt annat ställe. Efter ett tag när vi hade varit kompisar ett tag, så kände jag att när jag pratade med dig i skolan så kände jag mig sjukt nervös, och när vi ändå kommit så nära varandra, varför kände jag mig då så himla nervös? Mjo, det pirrade som fan i magen varje gång jag pratade med dig. När vi satt barnvakt ville jag bara vara dig nära hela tiden, och jag ville inte att du skulle åka hem. Jag hade alltid så jävla skoj med dig. Det kändes så underbart att prata med dig, varje dag.  Sen när vi började prata i telefon, första gången var riktigt skrämmande, jag darrade som fan, sen när jag hörde din röst, jag blev ganska lättnad, jag tänkte "det är ju calle", men det pirrade som fan i magen då också, och jag visste att jag inte kände som en kompis relation till honom längre.  Nu har det gått 7 månader och visst, för 7 månader var allting perfekt, vi var nästan varje dag, och det enda jag ville var att träffa dig, jag sket nästan i alla mina kompisar, men det gör man väll när man är nykär inte sant? Men nu, va är det som hänt nu? Varför kan inte känslan vara som förr? Varför känner jag inte att du vill träffa mig när jag vill träffa dig? Det känns som att vissa saker är viktigare än mig ibland? Allt känns sjukt fel. Och jag vill bara att det ska bli som förr, kanske inte som förr, men jag vill bara att vi ska älska varandra lika mycket som innan. Precis som i början, jag vill att vi ska börja om, jag vill att det ska vara som början. Vi har båda gjort misstag, men vi har bett om ursäkt och båda försöker. Jag vill att allt ska bli bra, för jag älskar dig så jävla mycket, men just nu är jag osäker. Jag gör allt för dig. Du vet att jag tycker att dina päron är skit, och jag tycker dem behandlar dig som skit, du vet att jag skulle vilja skälla ut dem båda två. För jag tycker att det är orättvisa och bara så konstiga. Jag vill att du ska vara lycklig. Jag hoppas innerligt att du är det, men jag vet att du inte är det. För jag är inte lycklig, för jag märker att du inte är det. vad ska jag göra?

I'm scared