Kärlek
Kärleken, den är väldigt stor i mitt hjärta, jag har många människor i mitt liv som jag älskar så mycket att jag hade kunnat göra i princip vad som helst för dem. Jag har många vänner som gjort det för mig, men som dem egentligen inte skulle behövt göra, för det hade kunnat skada dem, men dem har gjort det ändå. Igår höll jag på att förlora en vän som jag älskar riktigt mycket, och inte för än jag förstod att jag kunde förlora henne så blev jag jätte ledsen och förstod hur mycket hon betyder för mig! Jag har haft sjukt roligt med henne, och skulle ställa upp med vad som helst för henne. När jag skulle be om ursäkt så var det så jobbigt att ingen av oss kunde kolla varandra i ögonen, och båda två kände av det. det kändes helt ärligt talat hemskt, jag trodde inte det skulle göra så ont att nästan förlora en vän som man verkligen inte ens märkt att att hon betyder så mycket, men fyfan va jag älskar den tjejen. Hon gör så jag får magknip nästan varje dag så mycket jag skrattar. Jag vill verkligen inte att detta ska hända igen, och det var mitt fel den här gången och jag ska verkligen inte göra om samma misstag igen, för jag kommer inte orka med att inte kunna se min bästa vän i ögonen, det gjorde ont.
Det är inte heller långt kvar till studenten, och det känns faktiskt lite ledsamt, för man kanske inte alls kommer att kunna träffas lika mycket som man gjort dem här 3 åren, jag vet att jag sa i 9an att jag inte ens skulle tappa en tår på avslutningen, men många blev det, det var många tårar som föll, och under dem här 3 åren har jag fått så mycket nya vänner, att jag nog kommer gråta hela mitt badkar fullt. Men samtidigts ka det bli så skönt att slippa sitta i dem där svettiga skolstolarna varje dag och försöka fast man inte vill. Men nu den här terminen kommer allt vara chill, ingen skitpraktik, massa lovdagar & helg dagar 2 st lov & ett jävligt najs schema, & goda vänner, det kan ju faktiskt inte bli bättre! (eller jo kanske)
Och han som gör mig lycklig varje gång jag ser honom, honom ska vi inte tala om. Bara hans leende gör så jag blir kär varje gång han ler mot mig, och det är nog bara 2a gången det verkligen pirrar i min mage varje gång jag ska träffa honom, och det måste ju betyda att jag är kär! /(eller?) Jag vet hur det var för någon sommar sedan när jag träffade honom, och föstod verkligen inte vad en kille som honom ville vara med mig, men det varade iof inte så länge, men ändå! Och nu är jag med honom och är så kär så jag vet inte vart jag ska ta vägen .
DETTA måste ju vara kärlek? 
